Livskamrat

När tid och rum stannar.

Det är precis så det händer, när jag är med honom. 

 

I en oväntad tid, kom han in i mitt liv.

#DetÄrSjukt är hashtaggen vi använder, för det är sjukt att vi har hittat varann. 

 

En obeskrivlig drivkraft, glädje, energi, trygghet och lugnhet det är vad jag får från honom. 

 

Två personer med samma personlighetstyp ESFJ det är vi, och det kan inte vara något annat än positiv energi.

Själsfrände, det är vad vi säger till varann. 

 

Båda födda år 93, älskar allt från kultur till natur.

Båda är vi från Sjuhäradbygden och nu är det dags att bygga ett liv ihop, för så kom den dagen då han sa;

"Meyya, jag älskar dig och undrar nu om du vill bli min livskamrat?" 

 

Och självklart svara jag; 

"JA"

till denna fråga.

För det är just honom jag ser som min livskamrat.

 

...Så ja vänner, när ni ser mig med min ring och undrar om det är en förlovningsring, så är även det svaret ett självklart

"JA". 

 
(null)
 

Stationen

Det är frost, kallt och snön den faller ner över stan.

Stannar upp en stund, tittar upp på människorna som rör sig.

Tågen är försenade, resenärerna tittar ner i mobilerna. 

 

Jag tittar upp på människorna vid stationen.

 

Resenärer med samma mål och önskan.

Vi är alla påväg åt samma håll, men ingen av oss ser varann.

Människorna som är så nära varann, men samtidigt så långt ifrån varann...  

 

 

(null)

 

Murarna som föll.

Det var en röst som talade med henne, hur liten den än var så var den där. Den hade funnits där länge, vilket var rädslan. Varför den var där, det hade hon inget svar på eller hade hon det? Rädslan sa åt henne att visa sig stark, att inte vika sig och därmed gömma undan sina känslor.
 
Det var en röst som hade sagt åt henne att ha murar runt om sitt hjärta och sina känslor. När någon hade gillat henne, ja då valde hon att ta fram murarna mot de. Det var så rösten sa åt henna att göra, för hon skulle skydda sig och därmed visa sig stark. Känslorna skulle inte fram, så hjärtat inte kunde krossas. Hon skulle visa sig stark. 
 
Men sen kom den dagen hon träffade honom. Hon kände igen känslorna som hon hade för honom men denna gång var det annorlunda jämfört med andra. Han fick henne att se färgerna som ingen annan hade kunnat göra tidigare.
 
Hon talade med rösten och frågade om hon nu skulle ta fram murrana och rösten svarade "det är dags att fälla murarna". Hon förstod också att hon hade växt och lärt känna sig själv genom åren. Hon förstod att man måste lära känna sig själv och älska sig först, det var så man blev stark och inte genom några murar.
 
Hans närvaro fick henne att växa mer, att utvecklas mer och våga ta bort rädslan och murarna. Hon lärde sig att tala med honom och inte längre med rösten som talade med henne. Han fick henne att se regnbågens alla färger.
 
I hans ögon kunde hon se tryggheten. Genom hans leende kunde hon le större. Genom hans energi fick hon energi. Genom hans näravo kunde hon känna av glädjen. Genom hans röst fick hon en inre ro. Genom hans kramar fick hon värme. 
 
Om hur det skulle fortsätta? Ja, det återstod att se om vad ödet ville ge...

(null)

(null)

Fredliga hälsningar, Sumeyya G ❤️