Hijaben. Svar på alla dessa frågor.

Det är alltid samma: Det börjar med att vi pratar, om vad som helst, i vilket sammanhang som helst och vart som helst; Café, utbildning, högskolan, stan, jobb, möten, event, ja var som helst. 

 

Jag känner igen den där 3 sekunders tystnaden. Den där ”är det ok om jag frågar”-blicken.

Jag vet precis vad personen framför mig ska fråga om. Det börjar med en blygsam ursäkt, och så kommer frågan: 

 

När började du med slöjan?

Varför börja du bära slöja?

Är det inte jobbigt?

Kan du tänka dig att gå ut utan slöja någon gång?

Brukar du ha det hemma?

Vad säger din familj?

Hur gör du när du ska klippa dig?

Hur sätter du upp din slöja?

Kan du gifta dig med en svensk?

Vad heter det du har på dig?

Ska jag säga hijab, sjal eller slöja?

 

Det är väll så att vi alla människor är nyfikna, speciellt på saker och ting vi inte vet om. Jag är nyfiken på saker och ting jag inte vet om, det är klart man ska fråga. För om du inte frågar och jag inte svarar, så får du kanske aldrig veta om varför och hur det är så.

 

Hur ska vi krossa fördomar och islamofobin om vi muslimer är tysta och inte berättar om vår religion, och istället låter media och andra prata åt oss. För den bilden media visar om islam, är inte den islam jag tror på. För våld och tvång är inte något min religion representerar.

 

I mitt första blogginlägg skrev jag om varför jag började med att börja bära slöja. Men i det här blogginlägget svarar jag på; de frågor jag har fått av vänner och bekanta tidigare, samt om första dagen då jag började med att gå ut med slöja.

 

Första dagen

Den 7 juni 2013, började jag med att bära slöja. Det var mitt eget val och något jag hade väntat länge på! Mina föräldrar och min vänner visste inget om det.

 

Jag hade bestämt det redan en månad innan, det var bara mina två kusiner i Göteborg som visste om det. Jag skulle prova att ha slöja i Göteborg, eftersom jag tyckte det var väldigt nervöst att gå runt i Borås, jag visste inte hur mina vänner skulle reagera.

 

Kvällen innan försökte jag hittade kläder att ha på mig, försökte att matcha kläderna osv. För nu var den stora dagen kommen, som jag så hade väntat på! Mina två storasystrar kom in till mitt rum när jag letade efter vad jag skulle ha på mig. Jag berättade till de, om att jag skulle börja bära slöja nästa dag. De blev lite förvånade men väldigt glada och stolta. De hjälpte mig att hitta kläder att ha på mig, inför nästa dag.

 

På morgonen ropade mamma på mig, om att jag skulle skynda mig. Hon skulle köra mig till bussterminalen. Jag gick ut från mitt rum och små log. Mamma stod i hallen, med en väldigt förvånad blick, hon fattade inte riktig, sen log hon och kramade om mig. Själv darrade jag av nervositet och kunde knappt prata.  Jag hade väntat på denna dag, men samtidigt visste jag inte om jag var stark nog, för att gå runt i stan med slöja. Mamma körde till pappas jobb och även han blev chokad. Han skrattade och skämtade om att det inte var 1 september än. (Tidigare hade jag sagt att jag skulle börja med slöjan den 1 september, då jag skulle börja på högskolan och då skulle jag även ”börja om på nytt” och slippa alla ”jobbiga” frågor).

 

Jag gick av bilen och pappa kramade om mig och sa att han var stolt över mig. Jag gick på 100-bussen från Borås till Göteborg, hade på mig mina stora runda solglasögon och så gick jag runt i stan, för att träffa mina kusiner Sinem och Zehra.  Allt var helt vanligt, folk var trevliga och inga ”konstiga” blickar var det heller. Oj vad jag hade överdrivit tänkte jag (haha). Den dagen är helt oförglömlig och magisk!

 

Den 14 juni blev jag överraskad av tre fantastiska tjejer som jag ganska nyligen hade lärt känna, via SMFR’s- ledarskapsutbildning. Vi åt ute på restaurang och jag fick ett superfint grattiskort samt massa fina sjalar från Hamdi, Hidaya och Inthisar. Jag hade aldrig haft nära muslimska vänner tidigare, så jag blev väldigt positiv överraskad när jag fick presenter (man brukar ge presenter när någon börjar att ha på sig slöja, lite som när man får presenter när man konfirmerar sig).

 

Det fortsätter... 

 

Den 24 juni, åkte jag och familjen till Stockholm, för att träffa våra familjevänner. Även där fick jag presenter från Semanur, Büsra och Betül. Det var en stor blombukett, en blå sjal (eftersom jag endast tycker att jag passar i blåa sjalar), och boken ”i niqab på stureplan” (haha).

 

Men det är efter de här två veckorna, som jag tyckte att det började bli lite jobbigt och lite svårt. Jag hörde den där mannen som skrek ”Åk hem, din arabjävel”. Jag började att överanalysera om vad alla i stan tyckte och tänkte om mig. Jag träffade vänner och bekanta i stan och fick höra ”oj, vad annorlunda du ser ut”.

 

Nu var jag tvungen att tänka på att göra allt rätt, som t.ex. att inte gå över vägen när det är rött ljus, för då tänker alla ”dessa muslimer bryter mot våra lagar och regler”. Jag måste le när jag går runt i stan, för att ingen ska tro att jag är förtryck. Jag måste vara trevlig mot alla jag ser, fastän om jag har en jobbig dag. Jag får inte göra något ”fel” när jag är ute, för då tror alla att alla muslimer är samma.

 

”Vad bra du är på att prata svenska” ”Hur länge har du levt här” ”När kom du till Sverige” Tidigare hade jag aldrig hört liknande frågor. Och som tredje generations svensk är det en väldigt konstig fråga att svara på. Men nu var det dessa frågor som jag fick höra när jag besökte tandläkaren, mataffärer, tåg och andra offentliga platser. Jag var numera inte en individ utan jag var numera ”de där muslimerna”.  

 

Jag brukade alltid få komplimanger för mina kläder och för mina nya högklackade skor, jag skulle följa trenderna, som då var väldigt viktigt för mig. Alla som kände mig visste att man inte fick röra mitt hår, det handlade alltid om mitt hår. Det fick inte regna ute, för då skulle min frisyr förstöras. Det skulle färgas, det skulle plattas, det skulle lockas. Klippas lugg, ha långt hår, ha kort hår osv.

 

Jag ville börja om på nytt och fly från mitt förflutna, jag ville inte vara den där tjejen som helt plötsligt började med att gå runt i slöja. Det var även en av dessa anledningar, som jag flyttade till en helt ny stad: Halmstad. Jag ville börja plugga på Högskolan i Halmstad men jag tyckte även att det skulle vara skönt att inte känna någon, då jag skulle få ”börja om”. Men nu när jag tänker efter, så handlade det inte om att jag ville ”börja om med ett nytt liv” det handlade om att jag ville gå ifrån mina egna tankar. Sluta tänka på om hur alla andra såg mig, och tänkte om mig.

 

Mamma såg att jag var osäker och fundersam och så sa hon: Sümeyya om du inte vill fortsätta bära slöja, så ska du inte göra det. Vem bryr sig om vad andra säger, jag vill inte att du ska tvinga dig till något du är osäker på, det blir bara värre i längden. Om du vill ta av dig slöjan så stöttar jag dig till 100 procent, och om du vill ha på dig det, så stöttar jag dig till 100 procent.  

 

Jag är glad att min mamma fick mig att börja tänka på vad jag ville, det kändes skönt att ha pratat med mamma. Det fick mig att tänka mer om mitt val. Jag valde att fortsätta att bära slöja vilket jag också kommer att göra. Jag tror på att detta är det rätta, och jag bryr faktiskt inte längre om vad andra tycker och tänker om mina kläder och utseende. Det här är min kropp, min tro och mitt val. För varje dag som jag går ut med min slöja, känner jag mig stark och trygg i min klädsel. Jag är stolt och glad för att alla som ser mig, ser att jag är muslim.

 

Ja, det blev jobbigt och det blev svårt eftersom jag överanalyserade allt. Jag pressade mig alldeles för mycket om att jag skulle vara "perfekt". Men varför var jag så beroende av denna samhällsnorm? Varför är det så viktigt att bry sig om vad andra tycker och tänker om en? Som en ung 21-årig tjej, är det inte lätt leva i dagens samhälle, oavsett om du är muslim eller inte. Vi tjejer ska inte vara för tjocka, vi ska inte vara för smala. Vi ska vara sexiga och snygga, men samtidigt så ska vi inte se slampiga ut. Vi ska följa trenden, men vi ska inte ha för konstiga kläder. Vi ska vara perfekta, men enligt vem? Varför är vi så beroende av varandras utseende? Kan vi inte bara låta alla tro på det de tro på, och låta alla att ta på sig det de vill.

 

 

Svar på alla dessa frågor;

 

 

Är det jobbigt? Skulle du kunna tänka dig att gå ut utan slöja någon gång? Vad tycker din familj? 

Det är klart det har varit svårt och lite jobbigt i början men nu tycker jag verkligen inte att det är jobbigt eller svårt. Jag ångrar inte en sekund om att jag har börjat bära slöja och nej, jag skulle inte kunna gå ut utan slöja. Jag känner att den är en del av mig nu och jag är stolt att gå runt med slöja, för att jag är stolt över att jag är muslim. Min pappa har lärt mig att alltid följa mitt hjärta oavsett vad. Jag är verkligen lyckliglottad, för att jag har två fantastiska föräldrar som alltid lärt mig att alltid följa mitt hjärta.

 

Brukar du ha slöja hemma? Hur gör du när du ska klippa dig? 

Nej, jag har inte slöja på mig när jag är hemma. Min mamma är väldigt duktig på att klippa, så hon har alltid klippt mig hemma.

 

Hur sätter du upp slöjan? 

När jag ska ta på mig slöjan, så sätter jag upp håret i en bulle/tofs och sedan tar jag på mig ett pannband för att sjalen inte ska ”glida av”, sedan kastar jag på sjalen, tar ena sidan åt vänster och den andra sidan åt höger (det finns massa andra olika sätt att ta på sig sjal).

 

Vad heter det de du har på dig? 

En del har börjat säga hijab, som betyder egentligen slöja på arabiska, vilket har blivit allt vanligare i icke-muslimska länder. Jag gillar egentligen mer att säga sjal för t.ex. om du skulle berätta om en kvinna med slöja så kanske du säger ”jag träffade en beslöjad kvinna” vilket jag tycker att det låter väldigt negativt och det låter som om kvinnan är förtryckt. Men samtidigt känns det såklart lättare att säga slöja, då andra förstår mer om vad jag pratar och skriver om. Tycker det är en svår fråga, då jag själv faktiskt inte vet vad man egentligen ska säga.

 

Kan du gifta dig med en svensk? 

Den här frågan är faktiskt väldigt intressant, för jag har bara fått liknade frågor från endast killar, då tjejer oftast brukar fråga mer frågor som berör min frisyr och liknade. Jag brukar inte gilla att placera in frågorna i någon kön, men tycker det här väldigt intressant att se vad det är för frågor man får, beroende på kön.

 

Låt mig att börja svara på frågan så här ”skulle ni vilja gifta er med en som har, en helt annan livsstil än vad ni har?” eller ”skulle ni vilja gifta er med en som har en annan ideologi, som inte alls passar er ideologi?” För mig spelar det ingen roll om vad personen har för etnicitet, så länge han är muslim. Självklart är det lättare för mig att gifta mig med någon som är uppvuxen i Sverige, då mitt modersmål är både svenska och turkiska. För mig är det viktigt att personen jag kommer dela mitt liv med ska kunna förstå det, eftersom jag vill att mitt barn ska få ta del av både den svenska och turkiska kulturen samt både språken och även det språket som han då talar. Det kanske skulle vara lättare att gifta sig med en ”muslimsk svensk-turkisk kille”, fast det skulle också vara lite tråkigt, då jag gillar att lära mig om andra kulturer och spårk och sen så vill jag även ha en mångkulturell familj.Så, kan jag gifta mig med en svenk? Ja, om han är muslim, men drömmen skulle väll vara att gifta sig med en muslimsk kille från sverige men också med ett annat påbrå. 

 

Två av mina kusiner är gifta med svenskar som inte är muslimer. En annan är gift med en som är halv bosnier/halv alban, en annan är gift med en från Syrien och en annan är gift med en från Iran. Jag tycker det är jättekul att mina kusinbarn har föräldrar med olika etnisk bakgrund, då de får lära sig olika språk och kulturer. Förstår ni vilken lyx min släkt har, vi får prova på massa olika maträtter och varje bröllop ser olika ut!

 

Varför börja du att bära slöja? 

Svaret finns på tidigare blogginlägg ”min kropp, mitt val”.

 

Frågor som några av mina vänner har fått 

 

Har du gift dig? Vad döljer sig under slöjan? 

Nej, det betyder inte att man har gift sig när man börjar bära slöja.

”jag som är islamofob, vill bara dra ner alla kvinnors slöjor, man undrar ju vad som döljer sig under slöjan – en bom? ” det här fick min storasyster höra, vilket är helt sjukt! Nej vi har inte någon jävlabomb under vår slöja. Vi gömmer inget under vår slöja, men du som tror det kanske har glömt din hjärna och hjärta i tjottahejti!

 

”Men det finns ju förtryckta tjejer som måste ha slöja på sig” 

Det här ju mer ett påstående snarare än en fråga men, det är något jag vill svara på och även avsluta detta blogginlägg med.

Ni har nu fått höra min historia om mitt val om att bära slöja. Vi är alla människor med olika bakgrunder. Vi ser olika ut och vi gör olika val. Vi har olika intressen, en del av oss gillar poesi, fotografering, sport, politik, böcker, sova, teater, dans, kampsporter osv. Vi är muslimska tjejer med olika bakgrunder med olika intressen. Att säga till oss att vi är förtyckta är väldigt orättvist mot oss. Jag har fått lära känna många muslimska systrar i Halmstad, där jag har fått höra hur jobbigt de har det hemma, då deras familj inte är troende muslimer.

 

Jag har t.ex. alltid fått stöd från familjen, men dessa tjejer är helt ensamma, de har varken stöd från familjen och inte heller från samhället. Det är klart att det finns en hel del tjejer som kanske måste ha på sig slöja, på grund av det land de bor i eller på grund av familjen. Men något som är väldigt viktigt i islam är att man gör något helhjärtat och tvång är inte något som finns med i vår religion. Men det är väll inte så konstigt då vi lever i en mansdominerande värld. Män som alltid har haft makten och gör allt för att de ska ha kvar deras makt i hemmet och i samhället.

 

För i tiden så var det endast prästerna som fick läsa bibeln, det var de som sa, om vad som var ”rätt” och ”fel” enligt bibeln. Jag tror att det finns en hel del människor som gör precis så som prästerna gjorde förr i tiden.

 

Det är just därför det viktigt att vi pratar mer om jämställdhet och gör något åt det! För att vi tycker att Sverige är ”bättre” än alla andra länder, så betyder det inte att vi är ett jämställt land. Så även i Sverige har vi kvinnor som är förtyckta, men varför pratar vi inte mer om ojämställdheten som vi har hemma i Sverige? Varför vill vi svenskar hitta fel hos andra religioner och kulturer, och tro att vi svenskar är felfria?

 

Att du är bättre, betyder inte att du är bra.

 

Jag förväntar mig inte att ni ska förstå mig, jag vill bara att ni respektera mig och mina muslimska systrars val. Jag vill avsluta med ett sista exempel om slöjan: När människor gifter sig, så väljer de oftast att ta på sig en vigselring, en symbol på att man är gift med sin partner och att man kommer vara hen trogen, tills döden skiljer en åt. Det är precis så det är med min slöja och min tro och kärlek till islam. 

 

 

Fredliga hälsningar, Sümeyya Gencoglu ♥

 

 

Drevet mot Mehmet Kaplan bygger på rasism och osanning

Rasismen och islamofobin visar sig tydligt i kritiken mot Mehmet Kaplan (MP). Sedan han tillträdde som bostads- och stadsutvecklingsminister har det varit väldigt få som diskuterat hans kompetens när det kommer till frågorna han har ansvar över. Däremot är det många som diskuterat hans tro och bakgrund. Något som i Sverige 2014 är skamligt.

 

När Nalin Pekgul (S) går ut och kallar Mehmet Kaplan för islamist , går hon i islamofobiska rasisters ärenden och ger dem makten att sätta agendan för debatten. Frågan är varför Nalin Pekgul tycker det är rimligt att via diverse medier som socialdemokrat gå ut och försöka skapa drev mot Kaplan. 

 

Vad är det hon försöker få fram egentligen? Kaplan har bemött kritiken koncist och med källor. Pekgul däremot utgår ifrån den konspiratoriska agenda hon besitter. Hur tror Pekgul att debatten mot muslimer kommer se ut ifall vi falskt anklagar andra muslimer för islamism?

 

I samma veva anklagas muslimer väldigt ofta för att inte ta tillräckligt med avstånd från terroristgrupper som Daesh/ISIS. Ibland spelar det ingen roll hur mycket de öppet deklarerar deras avsky mot religiös fundamentalism, eftersom muslimer i dag är en tacksam syndabock att gå på. Att hela tiden begära att muslimer ska ta avstånd från extremism och terrorism är inget annat än rasism. 

 

Rubrikerna och drevet mot Kaplan är en inte så svensk form av journalistik och bygger på osanningar. Det råder ingen tvekan om att Kaplan gång på gång poängterat att Daesh/ISIS är en terrororganisation och att rubrikerna fortfarande består av att Mehmet Kaplan står bakom den vidriga terror som organisationen står för är inget annat än ett journalistiskt haveri.

 

Politiken måste öppnas upp för fler människor, inte för färre. Genom drev som dessa gör samhället det ännu svårare för den muslimska befolkningen att ta plats i politiken - ett steg som redan, på grund av den strukturella diskrimineringen och islamofobin, är stort nog. Det är bara genom att säga ifrån som vi kan förändra strukturerna - och vi hoppas att fler människor nu öppnar upp ögonen för det orimliga debattklimatet vi har i dagens Sverige.

 

Alina Koltsova, kontaktperson Grön ungdom Värmland
Carolina Bruseman, förbundsstyrelseledamot Grön ungdom
Sümeyya Gencoglu, styrelseledamot MP Halmstad 

 

http://nyheter24.se/debatt/780190-drevet-mot-mehmet-kaplan-bygger-pa-rasism-och-osanning