SumeyyaG.Blogg.se

Tack. Ett ord som vi säger alldeles för sällan. Jag vill börja med att säga tack, för att ni läser min blogg. Det är kul att se fler och fler läsa min blogg, trots att jag knappt hinner blogga.

Igår fick jag fem jättefina meddelanden från både gamla och nya vänner, vilket fick mig att tänka på, om att jag har lärt känna otroligt fina människor. Det fick mig att tänka på hur lyckosam jag är och att jag har förändrats som person på grund av alla fina människor som jag har lärt känna. 

För två årsen när jag blev utbränd, var jag inte riktigt mig själv. Jag slutade med att hålla kontakten med många av mina vänner. Min familj, mina två dramapedagoger och mina då närmsta fem vänner ifrån gymnasiet pratade med mig många gånger, om att jag skulle börja ta det lugnt, men jag lyssnade inte på dem. Jag hade ofta mina panik och ångestattacker, blev allt mer aggressivare, stressad och kände mig frånvarande från allt. Efter studenten jobbade jag men orkade inte mer, så valde att stanna hemma och jag började träna pilates och bakade, då bara dessa två saker gjorde att jag mådde bättre. 

En dag satt jag och pappa i bilen och han frågade om hur jag mådde, jag orkade inte ens prata då, och då sa han något som fick mig att börja tänka om. Det var att jag skulle tänka på hur andra i välden har det, om de människor som inte har någonting alls i livet. Så sa han ”nästa vecka vill jag se dig bra”. Det var en av grejerna som fick mig att börja tänka om. Om att jag faktiskt har det bra och att jag borde vara tacksam för det jag har. 

När jag åkte på pilgrimsresa till Mecka och Medina var det mycket som förändrades i mitt liv. Jag blev bättre och började med nya vannor i livet och fick nya tankar om hur jag har det. Jag blev allt mer tacksam för det jag har. Ett år senare efter allt, upp och ner så blev jag bättre och började med nya steg för framtiden, och där är jag nu.

Jag är så fylld av kärlek och glädje för att att jag har världens finaste familj, vänner och bekanta som alltid är där för mig. Jag är så lyckosam att ha er i mitt liv och jag kan inte tacka er nog, för att ni gör mig stark och lycklig. Ni får mig att le varje morgon.

Att få höra och få meddelanden från vänner, som jag inte hunnit träffa på länge, någon från min gamla hemort, några unga tjejer som jag har fått träffa under olika sammanhang säger att jag är en förebild åt de och många andra, är så fint att höra. Det gör att jag orkar med allt det jag gör nu. 

Min pappa är min ”livscoach”, han är den som alltid lyssnar på mig, om allt det jag gör inom skolan och politiken och allt annat som jag engagerar mig i. Mamma är min pyskolog, hon har alltid tips på om hur jag ska göra saker och ting. Hon får mig att känna mig trygg överallt, må bra och sluta tänka på negativa saker.

Mina två storasystrar är alltid så starka och de har alltid varit mina förebilder och utan de skulle inte familjen vara familjen Gencoglu och jag skulle inte vara den jag är nu. Min lillebror är min första bästa vän. Det är väldigt sällan att jag berättar det för honom men han är en otroligt stark och smart person. 

Min motivation har alltid varit min familj och mina vänner, som alltid är där för mig oavsett vad. De har lärt mig att alltid följa mitt hjärta, våga och tro på det jag gör. Vilket jag hoppas att ni också gör. Våga tro på er själva och gör det ni älskar mest, för det är första steget för allt. Håll kvar de personer som ni har och som är där för er. Uppskatta det de gör för er och tacka dem!

Jag vill avsluta detta blogginlägg med att säga tack igen, för man kan aldrig säga tack för mycket! 

Lots of love. 

Fredliga hälsningar, Sumeyya G ♥