Hur mår du?

Kollar på klockan, det har gått ca 30 minuter sen jag startade datorn och började stirra på den. Lägenheten luktar vanilj från ljusen som jag har tänt och kaffe från min kaffekopp. Jag hör ljudet ”tick, tick” från tangentbordet. Jag har Vivaldi på, som jag lyssnar på väldigt tyst.

 

Det är tyst i lägenheten.

 

Jag kollar mig runt. Jag vet inte hur jag ska börja skriva. Jag vill få ner allt som jag har i huvudet. Men det är inte lätt. Jag kollar mig runt, kollar på de små detaljer jag har i lägenheten. Det märks att turkos och ljusrosa är mina favorit färger. Jag höjer volymen på radion lite till. Kollar upp på min stora svartvita tavla. En stor världskarta som jag har hängt upp.

 

Det får mig att vilja packa mina väskor och resa och drömma igen.

 

Allt jag har i lägenheten är svart och vitt med lite turkosa och ljusrosa detaljer. Jag är rädd att gå tillbaka, till det jag har varit i en gång i tiden. Jag har fortfarande pyjamasen på mig. Det är inte likt mig att ha på mig pyjamas en heldag. Jag brukar inte ens gilla att ha på mjukisbyxor på mig när jag är hemma. Jag måste alltid fixa mig, även om jag inte kommer gå ut hemifrån. Jag kollar på min pyjamas och även på den har jag färgerna turkos och ljusrosa. Idag har jag stannat hemma och sovit.

 

Bara sovit.

 

Det kändes bra att inte har gjort något idag, speciellt efter att jag har haft migrän hela natten. Jag är rädd att gå tillbaka, till det jag har varit i en gång i tiden men samtidigt känner jag mig stark och har kontroll på mig själv.

 

Jag vet inte.

 

Jag har länge velat skriva detta. Det är svårt att skriva ner allt man har i huvudet. Vet inte hur jag ska börja. För några år sedan blev jag utbränd och släppte allt. Det bara tog stopp. Ingen ork. Jag släppte allt. Känslan var som att jag var tvungen att tvärbromsa vid ett rött trafikljus. Jag släppte allt. Blev tyst. All energi som jag hade då, fanns inte kvar längre. Jag kände mig levandedöd.

 

Jag bara levde.

 

De senaste månaderna har jag tänkt väldigt mycket tillbaka. Jag har kunnat lära känna mig själv bättre. Jag har varit väldigt lycklig de senaste månaderna och jag har känt mig stark. Jag har känt mig fridfull. Känt den fina kärleken jag har fått från familj och vänner. Känt hur lyckosam jag är. Jag har känt tacksamhet för allt jag har, och inte har i livet. Men de senaste dagarna har det varit väldigt mycket. Jag har känt hur allt börjar bli stressigt och tungt. Flera av mina vänner har det jobbigt eller lider av psykisk ohälsa. Det har varit mycket att tänka på och ta in, det som händer med mina vänner. Jag försöker vara där för mina vänner så mycket jag kan, men ibland blir det mycket att ta in. Jag kan inte sluta tänka på, om de mår bra eller inte.

 

Det krossar mig att se mina nära ha det jobbigt.

 

Jag orkar inte mer. Jag är rädd att gå tillbaka, till det jag har varit i en gång i tiden. Jag försöker vara där för mina nära så mycket jag kan. Ibland tar min kraft slut. Jag vet inte hur jag ska hjälpa de, hur jag ska ge de kraft och ork. Ibland undrar jag om vem som tar hand om mig och kan ge mig kraft att orka och inte gå tillbaka, till det jag har varit i en gång i tiden. Vi vet aldrig hur mycket vi betyder för varandra, tills det plötsligt händer något hemskt. Med då är det redan försent!

 

Om jag har sårat någon eller inte kunnat vara där för er, förlåt!

 

Jag önska att jag kunde dela mig i flera delar och säga förlåt och förlåta var och en och fråga hur ni mår. Vi alla mår dåligt ibland och mitt hjärta har blivit krossad ett par gånger av en del vänner och släkt. Det är som att du tappar en talrik och den går sönder i flera bitar. Man kan samla ihop tallriken och limma ihop bitarna och laga den hel igen. Visst, den kommer inte vara som förr, men den går att bli hel igen. Detta är vad jag försöka kämpa med just nu, med de relationer jag har, som inte längre är hela.

 

Det tar tid, men det går att lösa. Det ska gå att lösa.

 

Hur ofta frågar ni era nära ”hur mår du” eller hur ofta svarar ni ”jag mår bra” trots att ni inte alls mår bra? I lördags fick jag reda på att jag kunde ha förlorat min närmsta vän. Vi var ovänner i 1 år. Det blev lite av slumpen, som jag fick reda på om vad hon har gått igenom och går igenom just nu. Tiden går alldeles för fort, innan man ens hinner tänka på hur fort det egentligen har gått. Ibland tar vårt ego mer plats i våra hjärnor och hjärtan. Men släpp det. Vårt ego är inte mer värd än vår vänskap. Förlät era vänner och säg förlåt till de ni har sårat eller blivit sårade av.  Vi vet aldrig vad som händer under den tiden vi inte är där för våra vänner. Så snälla, slösa inte bort er tid med att ert ego ska vinna. Var där för era vänner och fråga ”hur mår du” flera gånger.

 

Ge det tid. Det tar tid.

 

Jag bär på skuldkänslor sen igår, för att jag inte har kunnat vara där för min närmsta vän som betyder väldigt mycket för mig. Det gör ont i mig. Vi åter träffades igår och vi pratade om att vi hade velat prata med varandra igen, under den tiden vi var ovänner. Men egot blev för stort, att vi inte ringde varandra. Trots att vi behövde varandra. Snälla, låt inte ert ego bli större än vad det är. Det är inte värt att förstöra er vänskap.

 

"Ta varandras händer att hatet försvinner och ge gåvor till varandra så kommer ni att älska varandra och missförstånd och ovänskap kommer att försvinna - profeten (pbuh)”

 

2014 har varit ett väldigt konstigt och långt år för mig. Det är året som jag slutade ta mina antidepressiva tappletter. Det är året som mina panik och ångestattacker tog slut. Det är året som jag har lärt känna mig själv. Det är året som jag har blivit starkare. Det är året som jag har blivit flera år äldre. Det är året som jag har fått massa nya vänner. Men det är även året som jag har förlorat en del vänner. Det är året som min kusin har gått bort, min kusin som jag har jobbat som personlig assistent för. Min kusin som betydde väldigt mycket för mig, även om hon var handikappad och inte kunde kommunicera. Men jag har tagit hand om henne och det är fortfarande svårt att förstå att hon har gått bort. En del människor i släkten har inte förstått hur viktig hon är för mig, att hon stod mig nära. Det är året som jag har tyvärr tappat respekten för en del människor. Det är året som min morfar har blivit sämre. Det är året som jag har haft väldigt blandande känslor.

 

Det är året som jag har rivit murrar, men det är även året som jag har byggt murrar mot en del människor runt om mig.

 

När jag tänker tillbaka ser jag, att jag alltid trott på att man ska vara ”perfekt”. Redan i tidig ålder strävade jag efter att vara ”perfekt”. Jag har sökt efter de ”perfekta” vännerna. Jag har sökt efter det ”perfekta” förhållandet. Jag har sökt efter det där ”perfekta” livet. Men vad är egentligen perfekt? Nu efter många år har jag förstått att det ”perfekta” är inte perfekt. 

 

Jag har alltid haft svårt med att säga ”bästa vän”, när jag har sagt det till en del vänner har jag tvingat mig att säga ”bästa vän”. Jag är väldigt öppen som person och jag har lätt att prata om allt med alla. Men att släppa in människor i mitt liv, på riktigt det har jag svårt med. Jag önska att det inte var så. Ordet vän är väldigt värdeladdat för mig. Jag vet inte varför jag har så svårt att släppa in människor i mitt liv. Jag önska att det inte var så. Kanske är det för att jag är så nära min familj och jag pratar redan allt med min familj och då kanske det blir svårt att jämföra den kärleken jag har hemma och det gör att jag har svårt att släppa in människor i mitt liv.

 

Jag vet inte.

 

Det är samma sak när det handlar om ett förhållande, så fort det har börjat bli seriöst med någon, då bryter jag kontakten med personen. Jag vet inte varför jag har så svårt att släppa in människor i mitt liv. Jag önska att det inte var så. Det är något jag behöver jobba på. Jag måste nog acceptera att det är ok att göra misstag. Jag har gjort många misstag i livet. Det är normalt. Vi behöver inte, och kan inte alltid göra ”rätt”. Livet funkar inte så. Det är bara att acceptera detta. Tiden går inte att vrida tillbaka, tyvärr.

 

Det är bara att fortsätta framåt och lära sig av sina misstag.

 

Jag minns första gången jag fick min panikattack. Det var en sommar i Turkiet, jag och min storasyster hade bråkat. Jag somnade, men när hon väckte mig vaknade jag plötsligt och kunde inte andas och jag grät hysteriskt. Vi sov över hos mormor och morfar, i deras sommarstuga, mina mostrar kom och tog hand om mig. Jag förstod inte vad som hade hänt med mig. Två dagar efter, hade de gäster hos sig och jag kände mig kvävd och kunde inte andas. Jag gick till moster och sa att jag inte mådde bra. Mamma hade kommit samma dag från Sverige till Turkiet och hon visste inte vad som hade hänt. Senare körde mamma till vår sommarstuga istället och eftersom min lillebror har epilepsi, ville jag inte att han skulle se mig, för att han inte skulle bli dålig. Men det gjorde det värre, eftersom jag inte slappnade av. Vi kom hem till vår sommarstuga.

 

Jag satte mig på balkongen, jag grät hysterisk och kunde inte gå, mina händer darrade. Jag kolla tomt ut och jag var borta.

 

Mamma fick köra mig till sjukhuset, där de körde mig med rullstol. Jag kunde inte gå. De gav spruta för att jag skulle lugna ner mig. Sen minns jag inget. Jag vaknade av att se mamma och moster sitta bredvid mig i sjukhuset. Det här kanske var för 7 år sedan. Senare under min gymnasietid fick jag panikattacker alldeles för ofta. Jag grät hysterisk, jag kunde inte andas, mina händer darrade, jag kunde inte gå och jag föll ner på knä. Min läkare ville att jag skulle ta tabletter eller sjukskriva mig under den tiden. Min rektor ringde mina föräldrar och sa att de ville att jag skulle sjukskriva mig. Min dramapedagog pratade ofta med mina föräldrar, de blev oroliga för mig. Mina vänner pratade ofta med mig. Men jag vägrade att ”ge upp” och ville inte se att jag faktiskt behövde hjälpt då.

 

Under den tiden hade jag väldigt höga krav på mig själv.

 

Om jag går ännu mer tillbaka i tiden, tyckte jag att mina vänner var mycket smartare än mig. Jag hade det svårt i skolan och jag ville vara lika klok som mina vänner. Jag hade även identitetskris. Jag såg inte ut som mina vänner. Jag visste inte om jag var ”svensk” eller ”turk”. Bland mina vänner var jag mörk och hade ett ”annorlunda” namn. Bland turkar var jag ”svensk” och svenskar var jag ”turk”. Jag hade identitetskris då.

 

Jag fick prestationsångest.

 

Under min gymnasietid hade jag många bollar i luften. Jag hade svårt med ämneran engelska och matte, därför var jag tvungen att få toppbetyg i de andra ämnen jag läste under min gymnasietid. Jag läste 150 gymnasiepoäng mer än vad man skulle göra. Trots att jag hade, skriv och svårigheter samt inlärningssvårigheter.

 

Under den tiden blev jag intresserad av politik, vilket gjorde mig glad. Jag kunde vara med och förändra orättvisor och vara med förbättra miljön och klimatet. Förbättra samhället. Jag var aktiv i skolan och skrev manus och spelade teater på temadagarna i skolan. Jag fick huvudrollen inom teatern. Jag var med och startade teaterföreningen i skolan. Jag blev ordförande för fotoföreningen. Jag blev ordförande för elevrådet. Jag var med och startade Grön Ungdom föreningen i skolan. Jag jobbade som ideell teaterledare för barngrupp. Jag blev vald som språkrör för Grön Ungdom Sjuhärad. Jag blev ledamot i utbildningsnämnden i Borås. Jag blev vald som styrelseledamot i Grön Ungdom väst. Jag sommarjobbade varje sommar sen jag var 15 år gammal. Jag gjorde mycket under den tiden. Jag skulle vara överallt då. Nu när jag tänker efter om vad jag gått igenom på den tiden, ser jag hur jag tänkte, ser jag att jag inte riktigt visste om vad jag ville på den tiden. 

 

Efter gymnasiet blev jag utbränd och jag var inte längre mig själv. Jag bröt kontakten med mina vänner. Det var en jobbig tid för mig. Panikattackerna blev till panik och ångestattacker. Det var jobbigt att tänka framåt, jag trodde, om jag blev frisk skulle det betydde att jag skulle tillbaka till allt jag var i innan. Fortsätta som om ingenting hade hänt. Det kändes jobbigt att tänka framåt. Det gjorde det svårare för mig att vilja gå framåt från ett olyckligt tänkande. Är man i en sådan period, vet man inte hur man ska bete sig. Det är viktigt att veta att man inte behöver fortsätta med det man gjorde innan. Men vill man, ja då fortsätter man med det när man har kraft igen. Det handlar om vad man känner den stunden.

 

Det tar tid men det blir bättre.

 

Etter att ha bara sovit i månader och inte pratat med någon av mina vänner, kände jag att jag ville gå ut. Det blev jobbigare att inte göra något, eftersom jag har svårt att vila. Jag började att gå ut och se naturen. Springa ute i skogen och inte tänka på något eller bara ligga på gräset eller snön och andas in luften. Se det vackra som Gud har skapat. Såg vilka vackra färger naturen hade och varenda detalj som fanns i skogen. När jag drack vatten kände jag hur perfekt vattnet var, så rent och fint. Det började gå framåt, jag hade perioder jag kände mig fridfull och perioder jag inte orkade prata. Men det gick framåt. Jag blev frisk genom religionen och genom att träna.

 

Min familj har alltid varit där för mig och fått mig att må bra, varje dag. De får mig att alltid känna mig trygg och lycklig. Utan deras stöd och kärlek skulle jag inte vara den jag är idag.

 

Jag kände mig frisk efter nästan 1år. Jag hade fortfarande mina panik och ångestattacker och det var för att jag hade vägrat att ta antidepressiva tabletter under 3 år. Senare när jag började på högskolan, accepterade jag att gå på kognitiv terapi och jag började ta antidepressiva tabletter. Jag ville verkligen inte ta dessa tabletter, men jag blev trött på att inte kunna andas. Nu har jag inte haft det sen mars 2014. Vi alla människor hanterar sådana här saker väldigt olika, jag förstod aldrig varför jag inte orkade göra saker och jämförde mycket om hur andra orkade. Nu i efterhand, har jag accepterat att vi hanterar sådana här saker väldigt olika och alla orkar olika. Det händer att vi snubblar ibland, men det är då det handlar om att samla ihop sig och fortsätta röra sig framåt.

 

Det är inte lätt, men det går.

 

Jag skrev det här blogginlägget måndag den 26 januari på eftermiddagen. Jag fick inget avslut på detta, förens just nu. Jag har funderat på, om jag är beredd att dela med mig detta. Det är skönt att skriva av sig, det känns som att jag kastar allt detta ifrån mig och kan fortsätta framåt. Jag önska jag hade mer kraft i mig. Men jag har inte så mycket kraft, som jag önska jag hade just nu. Jag önska jag kunde hjälpa fler människor med mina resor som jag har haft. Jag behöver bara lite mer kraft, så blir jag bra igen. Jag är bara 22 år gammal, men jag känner mig redan flera år äldre än vad jag är. Just nu fokuserar jag bara på att min kompis ska bli bra igen. Mår inte hon bra, mår inte jag bra.

 

Vi alla har våra upp och nedgångar.

 

Jag vill att ni ska komma ihåg att fråga ”hur mår du” oftare till de människor ni bryr er om. Mår ni inte bra, säg ”Jag mår inte bra”. Det är ok att inte må bra ibland. Ta hand om er och ta hand om de ni bryr er om. Våga ta hjälp av era nära innan det är försent. Kom ihåg, livet inte är någon tävling om vem som mår bäst. Ta hand om varandra. Ta hand om er själva. Följ ert hjärta och våga säga nej. Det är ok att säga nej. Sen 1 år tillbaka, har jag hjälpt och hjälper några tjejer mellan 15-18 år. Allt från att vägleda de, ge råd och tips samt hjälpa de med deras inlämningar som de har fått från skolan. Det är tjejer som jag kanske har träffat under olika sammanhang eller kanske till och med bara genom Facebook. Tjejer som blir inspirerade av det jag gör eller det jag skriver i bloggen. Jag vill säga till er tjejer, livet har sina upp och nedgångar. Så länge ni följer ert hjäta och tar hand om er, kommer det bli bra. Jag är glad om jag kan inspirera er med det lilla jag gör. Det gör mig lycklig att se andra lyckliga och som vågar ta nya steg i livet.

 

Håll varandras händer, var där för era nära. 

 

Fredliga hälsningar, Sümeyya G ♥

 
 

Manifestation för religionsfriheten!

Det är den 10 januari och det har endast gått 10 dagar på det nya året. Jag hade hoppats på ett gott nytt år, men de senaste dagarna har vi kunnat följa de skrämmande och oroväckande händelserna, som har skett under 2015 samt 2014.

 

Redan första dagen för 2015, så utsattes moskélokalen i Uppsala för brandattack. För bara ett par dagar sen skedde det en skrämmande terrorattack i Frankrike. Flera moskéer i Frankrike har blivit attackerade och vandaliserade. Flera tusentals människor har samlades för att demonstrera mot religionen islam och för minskad invandring i Tyskland.

 

Under 2014 har det skett våld och attacker mot våra moskéer runt om i ladet och detta är vad som har inträffat: 

Januari Entrén för Stockholms moské blev nedklottrad med hakkors. 

Maj moskélokalen i Eskilstuna blockerades dörren med träbalkar och betongblock. 

Juli det påbörjade moskébygget i Norrköping sattes i brand.

September Moskén i Södertälje blev fönstren krossade på den somaliska bönelokalen och även den Palestinska föreningen drabbades av vandalisering. Moskélokalen i Flen blev fönster krossade, moskélokalen i Avesta tände någon eld på mattorna. 

Oktober källarmoskén i Helsingborg vandaliserades, moskélokalen i Flen blev fönsterruntona krossade igen och även i Eslöv blev fönsterrutorna krossade. 

November moskélokalen i Örebro kastades det in brandfarlig vätska in genom fönstret. 

December moskélokalen i Eslöv blev fönsterrutorna krossade igen och i moskélokalen i Eskilstuna utrymde det en brand, då fem personer fördes till sjukhus, även i källarmoskén i Eslöv brand det.

 

Bara under 2014 kan vi se hur hatbrottet mot svenska muslimer har växt och hur rasism har växt i Sverige, men även i Europa. Församlingslokaler som blivit vandaliserade och enskilda individer som har blivit utsatta för trakasserier och påhopp. Detta är inget annat än skrämmande och man blir orolig varje gång man går ut från dörren, för det är inte säkert längre.

 

Dessa moskéer som vi har i Sverige är inte de där stora fina moskéerna som man ser som när man är på semester i Tunisien, Marco, Turkiet, Bosnien eller Malaysia. Det är små lokaler där man samlas för att ha det fridfullt och be tillsammans. Precis som vilken teaterlokal eller fotbollslokal som helst. Tänk er att ni sitter i lokalen med er teatergrupp ni pratar, har det mysigt och läser replikerna som ni ska kunna, men helt plötsligt så börjar ni se att det brinner. Hjärtat slår snabbare och snabbare, ni börjar undra hur ni ska rädda ert liv. Nästa gång jag är i en moskélokal i Sverige, vet jag inte om någon kommer kasta brandfarlig vätska i moskén som jag befinner mig i. Nästa gång kanske det är jag som får tänka på om hur jag ska rädda mitt liv, för det är inte säkert längre. Har vi inte lärt oss av vår historia? Låt inte historian upprepas. Låt oss tillsammans kämpa hatet med kärlek och fredligt samtal. Det är inte så här vårt samhälle ska se ut för samhället ska vara lika för oss alla människor.

 

För mig är religionsfriheten det finaste vi har i Sverige. Där människor får tro på det de vill tror på, eller inte tro på. För att ingen kan bestämma någons tro. För att man kan välja sin tro, från hjärtat.

 

Det hyser en oro i mig för hur samhällsklimatet kommer bli efter detta. Vi alla behöver ta ansvar för att minska spänningar och missförstånd samt överbrygga klyftor i samhället. 

 

När profeten Mohammed (fred vare med honom) blev attackerad och hans hus vandaliserades pga. sin religion, så valde han att istället bjuda dem på samtal och ville visa vikten av att förstå varandra bättre genom "talet". 

 

Som muslim är det självklart för mig att vara emot alla former av våld och intolerans, oavsett om det är en laserman som sprider skräck och terror, en mor och dotter som misshandlas för att de bär sjal eller tre män i Frankrike som sprider skräck, dödar och attackerar. Förväxla inte islam med ett par individer som är extremister och terrorister. Jag representerar inte de och de representera inte mig och min religion. Låt oss tillsammans kämpa hatet med kärlek och fredligt samtal.

 

Skulle jag beskriva kärlek med ett ord, så skulle det vara: islam. Min religion har lärt mig kärlek och barmhärtighet, min religion har lärt mig att älska alla människor och inte göra någon människa eller djur illa. Det är fruktansvärt att se hur hatbrottet mot muslimer växer för varje dag.  Trygghet, det är en rättighet för varje medborgare och det måste värnas! Vår värld är tillräckligt stor för oss alla och tillsammans kan vi hindra historian att upprepas, för ett fredligt och öppet samhälle, där alla är välkomna.

 

Fredagen den 2 januari 2015 hölls det en manifestation för religionsfriheten i Stockholm, Göteborg och Malmö. En fredlig stödmanifestation för dessa moskéer som blivit vandaliserade. En bred samling som manifesterades mot islamfobi och för religionsfrihet. I Göteborg deltog omkring 450-500 personer, då jag bland annat var koordinator samt pressansvarig för manifestationen i Göteborg. Det värmde  att se så många som samlades och visade stöd. 

 

Bland de organisationer som talade på manifestationen i Göteborg fanns: 

Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR)

Göteborgs interreligiösa Råd/ Interreligiösa Centret

Göteborgs moské

Ungdom mot rasism

Kristna fredsrörelsen

Svenska kyrkans unga i Göteborg 

Grön Ungdom (GU)

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) 

Liberala ungdomsförbundet (LUF)

Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU)

Judar för Israelisk-palestinsk Fred (JIPF)

Rättvisepartiet Socialisterna

Judisk församlingspedagog

Palestinska huset i Göteborg

Svenska kyrkan  

Syriska kvinnoförbundet

 

Mer om manifestationen i Göteborg hittar ni mig berätta i bland annat: 

SVT Västnytt 

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastnytt/demonstration-efter-moskebrander

Göteborgsposten 1/1-15 

http://m.gp.se/nyheter/goteborg/1.2589754-manifestation-i-goteborg-efter-moskedaden utm_source=gp.se&utm_medium=referral&utm_campaign=redirect

Sveriges radio, P4 Göteborg 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=6059255

Feministiskt perspektiv 

https://feministisktperspektiv.se/

Göteborgsposten 2/1-15 

http://m.gp.se/nyheter/goteborg/1.2590270--muslimhatet-har-gatt-fran-ord-till-handling-

 

Även idag den 10 januari 2015 samlades vi för "Halmstad för alla" En manifestation som tror på ett Halmstad för alla, ett Halmstad där alla kan känna sig trygga och där rasism och intolerans inte hör hemma.

 

Vi samlades vid Halmstads stadsbibliotek och promenerade tillsammans till Stora torg där det bjöds på tal och musik. Röda Korset var på plats och hade informationsbord om sin verksamhet med flyktingguider. Manifestationen arrangerades av ”Halmstad För Alla”, ”Falkenbergare tillsammans” och med stöd av Breakout - guitars & moree för ljud och teknik. 

 

Bland talarna fanns det: 

Halmstad för alla (HFA) Erkki Grönroos

Författaren Sara Beischer

Kyrkoherde Magnus Aasa

Nour Jouda från flyktingförläggningen i Frösakull

Samt jag, Sümeyya Gencoglu vice ordförande för Svenska muslimer för fred och rättvisa i Västra Götaland. (SMFR)

 

Vill tacka arrangörerna och alla som kom, för denna viktiga och fina manifestation!

 

Youtube - Mitt tal från Halmstad för alla 

https://www.youtube.com/watch?v=f6DI0h4xUTE

Sveriges radio - P4 Halland (15 januari - är med i puls och berättar om vår nystartade lokalavdelning i Halmstad) 

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/486684?programid=4027

Sveriges radio - P4 Halland (Pratar om manifestationen i Halmstad) 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=6064298

 

 

Fredliga hälsningar, Sümeyya G 

 
 
Foto från ”Halmstad för alla”
 
 
Foto från ”Halmstad för alla”
 
 
Foto från Manifestationen i Göteborg. Foto: Tillhör Göteborgs moské
 
 
Foto från Manifestationen i Göteborg. Foto: Tillhör Göteborgs moské
 
 
Foto från Manifestationen i Göteborg. Foto: Tillhör Göteborgs moské
 
 
Foto: Sümeyya Gencoglu
 
 
Foto: Natalia Medina/Offensiv
 
 
Foto: Natalia Medina/Offensiv
 
 
Foto: Natalia Medina/Offensiv
 
 
Foto: Natalia Medina/Offensiv
 
 
Foto: Natalia Medina/Offensiv
 
 
Foto från Manifestationen i Göteborg. Foto: Tillhör Göteborgs moské
 
 
Göteborgsposten den 3 januari - skriver om manifestationen i Göteborg. 
 
 
Hallandsposten den 12 januari - skriver om manifestationen i Halmstad.