GÄSTBLOGGARE - Kamila Abdullah

"Åh, jaaa! Vad kul!" 

 

svarade jag när Sumeyya frågade om jag vill skriva ett inlägg på hennes blogg. Jag älskar att skriva och gillar tanken att andra kan läsa det jag har skrivit.

 

Så nu kör jag!

 

Jag är en 13 årig tjej som fyller 14 om någon dryg månad. Jag älskar att skriva, läsa, och gymnastik är bland det bästa! När det kommer till hur jag är som person är jag nog en högpresterande. Stressad och seriös, men jag kan även ha kul och vara allmänt ofokuserad.

 

Något som jag gör väldigt mycket, är att tänka.

 

Det är bra att tänka om man tänker bra. Uppstår det ångest bland tankarna, tvekar jag på om de är sunda. Jag har på sistone börjat reflektera över hur Sverige och världen i allmänt ser ut. Jag kan och vet inte så mycket, men jag är säker på att det kan bli bättre. De som vill världen gott är fler. Då tycker jag att vi borde organisera oss och slå ihop våra kloka tankar. Vi borde klara av att lösa det mesta. Frågor om flyktingkris, religion, jämställdhet, rasism etc är något som tar väldigt hårt i mig. Jag brinner för det här ämnet. Verkligen! Och funderar ständigt på hur jag som individ ska bidra till det goda

 

-hur jag ska hjälpa till och utveckla, men också utvecklas själv?

 

Det är inga lätta frågor, lätta lösningar, det är så mycket mer än bara "ja" eller "nej". Det är inte svartvitt. Allt sådant här om; världen, Sverige och människor, får mig att känna mig osäker. Det känns som att det är något jag inte har kontroll över.Jag har tankar och åsikter, men jag inser att det jag en gång trott är självklart kommer fram med olika nyanser.

 

Det är så mycket mer än bara "rätt" och "fel". "bättre" och "sämre".

 

Det är väldigt ofta här ångesten sprids som en tumör. Jag känner mig oftast maktlös och tårar kan ibland bara ösa ner. Kan vi göra vår värld till en mycket bättre plats?

 

Bara den frågan är svår.

 

För vad är "bättre"? Någons "bättre" är inte min "bättre" och vice versa. Vi människor är ju olika. Vi kan inte ändra på det. Det är omöjligt att få alla att tänka och tycka likadant och oftast är det så att folk som tänker lika är i samma omgivningar och har tillgång till samma möjligheter.

 

Om frågan "Ska vi alla ta med oss pengar och åka till ett äventyrsbad?" ställs inför en klass där fem av trettio elever inte har pengar eller baddräkt, åker de säkert till badet. Dessa fem elever kommer förmodligen inte vilja åka men eftersom att det är majoritetsbeslut så beslutar man sig att man åker. Det som oftast är synd här är att minoriteter riskerar att glömmas. De hörs inte. Inte för att det skulle bli ett stort problem i detta sammanhang, för de fem eleverna hade ju förhoppningsvis fått hjälp av lärare. Men det jag vill säga är att majoriteter måste tänka på alla. Vad händer om vi inte gör det? Vad händer med funktionshindrade, om vi inte tänker på dem? Jo det uppstår orättvisor och jämställdheten försvinner helt. Det handlar om att inte vara egoistisk.

 

Och den här frågan om: världen kan bli bättre...

Är man negativ och hopplös om man svarar "nej"? Och är det en dröm eller lurar man sig själv om man man svarar "ja"?

 

Under helgen var jag med på SMFR (svenska muslimer för fred och rättvisa) på organisationsläger i Stockholm. Det är här jag får andas ut och fly från verkligheten. Med dessa underbara och intelligenta människor. Det dyker upp diskussioner om just det jag alltid funderar på och när man diskuterar får man höra så många olika perspektiv. Jag älskar verkligen att vara med dem och det är alltid lika intressant och lärorikt att prata med dem! Sådant här är också viktigt. Att människor får tillfälle att utbyta tankar och åsikter. Man kan bilda bra dialoger med varandra, även om man har olika åsikter.

 

Det gäller bara att vara tolerant. Hitta varandra!!

 

Gudrun Schyman från F! höll en föreläsning om feminism, jämställdhet etc på organisationslägret. Så himla intressant! I slutet hade hon lite bråttom men vi fick möjlighet till en kort frågeställning. Det här med världsbilder är så intressant. Ens världsbild är ju något som präglas under ens uppväxt och hela tiden. När två eller flera världsbilder ibland har en stark kontrast till varandra kan det uppstå problematik. Och ännu en gång; Hur gör man så att alla kommer överens? Är det ens möjligt? Och om man tänker att det inte är möjligt, är man negativ och hopplös då?

 

Ansvar är viktigt. För det har vi alla som människor här på jorden. Vi har alltid ansvar - i allt.

 

Ansvaret en individ ska ta är ju baserat på ålder och oftast förväntas det mer av en äldre, för de äldre ska vara mer erfarna och har man levt längre har man ju haft mer tid till att tänka på hur man ska göra och bete sig. Och det tycker jag är självklart. Därför blir jag så arg på att vissa vuxna inte kan ta ansvar och behandlar sina barn illa. Jag vet inte vad man ska göra men man måste ju ta tag i det. Det är alltför många barn som blir slagna hemma, kränkta eller allmänt illa behandlade. Vuxna måste sluta med det här! Dessutom tror jag att man kan utveckla BUP och socialen - göra till bättre. Jag tycker bara att det är så synd, och fult. Hur kan man tro att våld mot barn funkar? Tror man att det funkar eller är det bara något en vuxen kan göra för att hen inte vet hur hen ska hantera en situation på bättre sätt? Åh det känns som att det är jättemycket som kan förbättras.

 

Eller är jag kanske bara isolerad av mina dystra och negativa tankar...?

 

Något annat som också är synd är tonåringar som röker, dricker etc. Jag är ledsen för de ungdomarna. Verkligen. Och det är inte coolt! Snälla kan ni skärpa er. Är det grupptryck så är det, men sök hjälp då. Egentligen känns det fel att skriva så. För det kan inte vara så lätt. Tror man att det är coolt eller är beroende av sina vänner är det inte lätt. Likadant gäller det ifall man röker. Jag kan ju säga att man ska sluta, men hur enkelt är det egentligen? Jag kan säga att det är lättare om man slutar nu än om man försöker sluta om tio år. Men förenklar det saken? Nej...

 

Alltså jag tänker på skolan... Nu de sista veckorna är det så himla mycket som ska göras. Har massor av prov och gymnastiktävling.

 

Men jag är lite sur att lärarna kommer med prov nu alla samtidigt. Bara för att de är stressade och behöver underlag för betyg. Men fattar de inte att deras problem inte ska behöva gå över på oss. Nu känns det som att det är deras fel att allt hamnar samtidigt. Kan de inte organisera bättre? Om en elev sitter helt omotiverad när läraren håller i en lektion är det verkligen lärarens ansvar. Hur svårt kan det vara?? Jag klarar mig bra med betyg etc

 

men tvekar på om jag kommer att orka i framtiden.

 

...Och detta är inte bara för min skull, utan för allas! Barnens framtid ligger ju väldigt mycket i lärarnas och vuxnas makt. Jag är oftast fokuserad och en som försöker lyssna på lektionerna men efter en stunds rörighet orkar jag inte heller och tappar koncentrationen. Jag känner mig jättedålig och vill inte skylla allt på lärarna för det är också elevernas ansvar, men om en lärare fångar elevernas uppmärksamhet och respekt funkar resten väldigt bra tror jag. Kan man inte lära ut och styra upp en lektion undrar jag verkligen hur personen fått läraryrket överhuvudtaget. Vill inte vara bitter och dryg men jag är så trött på detta. Jag har fortfarande två år kvar av grundskolan, och jag vill orka.

 

Dessutom finns gymnasiet, universitetet och livet! Hur ska jag klara mig?? Jag är så orolig, usch!

 

..Och sedan vet jag såklart att det hänger lika mycket på eleverna som på lärarna. Förlåt men jag fattar inte vad människors problem är när de ska förstöra för andra! Speciellt när det kommer till grupparbeten. Jag är så less på det! Ska det alltid vara så här?! Man delas in i grupper och hamnar med folk som inte vill jobba (eller jobbar halvt). Man tar ansvaret och hjälper till väldigt mycket, mer än vad man borde. (Ibland får man skit för att man tar extra ansvar och hjälper till också). Men i alla fall så ber man klasskamraterna att jobba men då lyssnar de inte. Sedan när läraren kommer är det en själv felet sitter i, för det är ju tydligen jag som har prestationsångest. Men det tycker jag inte förändrar situationen.

 

Ska de sluta jobba, bara för att jag har prestationsångest??

 

Jag orkar inte sitta fler nätter och jobba på andras uppgifter. Det är hemskt att det alltid ska vara vissa elever som alltid måste jobba extra hårt och slita. Jag mår faktiskt dåligt av det! För det första så lär sig inte de andra om jag tar allt ansvar. Jag blir på riktigt orolig för dem! Och för det andra tar det mycket av min tid. Jag har annat att göra också, om de inte kunde förstå det. Nu förtiden är jag väldigt trött på allt. Jag försöker sätta de sista proven men det är inte lätt. Speciellt inte om det dyker upp grupparbeten osv.Ugh, min oro gör inte allt bättre precis. Jag pluggar inte när jag känner så här, utan snarare stänger av helt.

 

Jag vill inte misslyckas.

 

Det är läskigt, för jag klarar inte av att erkänna för mig själv att jag inte kan nå upp till krav (som jag, ni och alla har på mig). Men det är nog mest jag som har höga krav. Jag har mycket mer jag vill berätta och dela med mig av. Mycket som finns som borde lyftas upp och mycket som inte syns och jag vill även be er att inte ta allt bokstavligt. Det finns mycket att tillsätta. Det finns mer, men tyvärr är det allt för den här gången. Vill också säga att jag vet att jag är väldigt negativ i det här inlägget.

 

Världen ser bra ut, men kan se bättre ut, är det jag menar.

 

Och det finns många fina lärare. Socialen och BUP jobbar jättehårt! Kram till alla fina människor där ute!

Hej på er!

 

Kamila




GÄSTBLOGGARE - Josefin Johansson

Vikten av bra sexualundervisning

 

I högstadiet hade vi en vecka under året som kallades sex- och samlevnadsveckan. Höjdpunkten var absolut när RFSU (riksförbundet för sexuell upplysning) och RFSL (riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter) kom på besök. Jag älskade deras föreläsningar, dialogerna, ämnena de diskuterade, hur avslappnat de pratade om det som våra lärare tyckte var så otroligt pinsamt att ta upp. De var lugna, lättsamma, ärliga och hade livsviktig kunskap att förmedla.

 

Undervisningen behövdes. Trots att vi lever i ett land där kunskapen om sexualitet, könssjukdomar, mens, läggningar och identitet är relativt enkel att söka upp (tacka Internet) så kunde min klass fan ingenting. 14 år gamla, snart byxmyndiga, och så jävla dålig koll. Jag tror inte ens att vissa i klassen visste att könssjukdomar även kan spridas genom oralsex, eller att mödomshinnan är en myt (det finns ingenting som ”spricker” eller går sönder i underlivet när man har sin sexdebut). Några killar visste inte hur mens fungerar, för det fick de inte lära sig i sjätte klass när vi tjejer pratade om det. ”Det är en tjej-fråga, inget som killar ska behöva bry sig om.” Istället fick de gå in i ett enskilt rum och lära sig om porr (eftersom att alla killar, och endast killar, tittar på sånt!).

 

Visst, vi hade blivit visade av en tafatt lärare hur man trär på en kondom på en morot, men lärdes ingenting om hur komplicerade relationer är eller hur svårt det är att säga nej när ens partner tjatar om att skippa skyddet. Vi visste ingenting om samtycke och hur viktigt det är att kunna ta ett nej (vare sig det är verbalt eller inte). Vi visste inget om gromning (när vuxna tar sexuell kontakt med barn, ofta på Internet) eller hur man får tag i gratis akut-ppiller (dagen-efter-piller) som annars kostar 170 kronor på apoteket.

 

Vi var så extremt outbildade och sex var så tabu. Eller rättare sagt; ickenormativa sexualiteter var tabu. Kvinnlig onani var tabu. Kvinnlig sexualitet var tabu. Mens var tabu. Icke-binära könsidentiteter kom inte ens på tal. Och guess what? Det är fortfarande så. Det är så galet att vi inte kommit längre än så här 2015. I och med den bristfälliga utbildningen vi har i världen dör tusen kvinnor dagligen på grund av graviditet som hade kunnat undvikas med säkrare aborter och preventivmedel.

 

Så fort jag hade tid och råd att engagera mig ideellt så blev jag medlem i RFSU samtidigt som jag började studera sexologi på Göteborgs Universitet. Jag gick på medlemsutbildningar och deltog i Pridefestivalen i våras, där jag försökte sprida kunskap och kondomer (det absolut roligaste jobbet jag haft). RFSU bildades 1933 och har sedan dess kämpat bland annat för sexualundervisning, rätten till abort och preventivmedel och för avkriminalisering av homosexualitet. Livsviktiga ämnen.

 

Jag kommer göra mitt bästa för att kunna engagera mig mer och bli skolinformatör inom några år. Tänk vad viktigt det är att de kommer ut till högstadier och gymnasier och visar hur enkelt och avslappnat det kan vara att prata om något så vanligt som sex och sexualitet. Begreppen omfattar ju så mycket mer än samlag - det handlar om respekt, ömsesidighet, fria val, relationer, integritet, identitet, intimitet, samspel, kroppen, attraktion, säkerhet, jämställdhet, sociala strukturer och samtycke.

 

På tal om det vill jag avsluta med en mycket enkel tumregel när det kommer till samtycke under sex:

Är det inte Ja! Ja! Ja! - då är det ett nej.

 

 

- Josefin Johansson 

 



 

GÄSTBLOGGARE - Sofia Johansson

Där sitter jag och skakar. Jag kan inte andas och det känns som att min hjärna exploderar i vilken sekund som helst. Hur kan Sverigedemokraterna ha fått så många röster i EU-valet? 

 

Hela världen är skit. Människor röstar på ett rasistiskt parti.Ett parti som gång på gång uttalar sig helt galet fel och spär på rasism och fientlighet av alla dess slag.

 

Samtidigt som de skriker så fort någon ifrågasätter: ”men vi har ju yttrandefrihet!”. Det där alltså. Yttrandefrihet, en självklarhet. Vad hände med självklarheten att inte bli diskriminerad? Inte bli hatad eller hotad? Hur kan detta hända – när historien har visat gång på gång vad som händer, när rasistiska och nazistiska röster får fäste?

 

Där sitter jag på en stol och håller på att gå under. Jag tänker som så många gånger förut att jag borde göra någonting – men vad? Jag skickar iväg ett meddelande till en klasskompis och skriver hur ledsen och rädd jag är.

 

Jag frågar om hen tycker det är en bra idé att jag startar en Facebooksida. Något för Bollebygd. Jag vill visa att vi är många i Bollebygd som inte röstar på Sd. Jag vill på något sätt skapa någonting, även om det känns löjligt och som ingenting med en Facebooksida.

 

Lite mer än ett år senare så har det hänt mycket mer än jag någonsin kunnat tänka mig. Det har inte förändrat världen men det har gjort så att det händer lite saker i Bollebygd.

 

Bollebygd som är en liten kommun mellan Borås och Göteborg, där det bor cirka 8 000 människor. Idag har Facebooksidan nästan (snaaart!) 1 000 gillningar och det är fint att tänka att det är ungefär 10 procent av invånarna som gillar sidan.

 

Det gick fort upp till det antalet gillningar. Fast det är också det enkla. Det är lätt att trycka på en ”gilla-knapp” på internet och visa sitt stöd men sen när det kommer till att engagera sig in real life, då blir det mer komplicerat.

 

Livet kommer emellan. Skolan, jobb, vänner, familj, sporter och andra hobbys. Tiden. Alltid tiden som det är för lite av. Jag har känt så många gånger att jag bara vill gå och lägga mig, att jag inte orkar stå och prata eller diskutera med människor, speciellt inte när vissa av dessa människor har varit sverigedemokrater.

 

Jag har varit lat och inte tagit tag i saker, inte fullföljt evenemang när det visat sig att informationen inte gått ut. Jag har gråtit för att jag har haft så mycket annat att göra. Gråtit för att jag har insett att många av alla de som kämpar mot rasism, främlingsfientlighet och andra hemska röster inte kan ”välja” att engagera sig.

 

För många av de som engagerar sig påverkas direkt själva av rasism. Om jag väljer att inte kämpa eller stå upp mot rasism så påverkas inte jag direkt. Den ”lyxen” har inte alla. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte att mina vänner, skolkamrater eller arbetskollegor ska få utstå rasism, diskriminering och hat. Jag vill inte att någon ska behöva känna sig hotat. Jag vill inte att rasisterna ska få sprida sitt äckliga hat. Det som så lätt biter på människor som är missnöjda och kanske i en utsatt situation. Därför är det så viktigt att ta diskussionen.

 

Jag satt där och skakade. Sen tog det några klick och vips hade jag skapat en sida.

 

”Bollebygd tillsammans mot rasism”.

 

Det är mycket ibland. Nu ska vi starta upp Tillsammanscafé en gång i månaden och det finns många som vill engagera sig; då är det lättare att själv orka engagera sig också. Ibland är engagemanget mindre från andra människor och då känns det tungt. Ibland är jag mindre engagerad och det har också lett till att saker blivit vilande. Det har dock blivit tydligare och tydligare för mig att jag inte kan låta kampen vänta.

 

Människor ska få leva på samma villkor, få vara i vilket land de vill och inte behöva höra att de inte är välkomna. Och jag tänker aldrig vara tyst när någon säger något annat.

 

Ibland måste en själv lyssna på psyket som är utmattat – men om vi då är flera som tar kampen så kan vi turas om. Jag tar diskussionen när du är trött och tvärtom, då finns det alltid någon där. Vi håller varandras händer när det blir jobbigt.

 

- Sofia Johansson