Dyslexi - Läsa, skriva, räkna - en åtgärdsgaranti

Läsa, skriva, räkna – en åtgärdsgaranti. Som dyslektiker har jag länge väntat på det här. Min utredning gjordes så sent som i andra året av gymnasiet och innan det har skolan varit ett helvete för mig, det tog otroligt mycket kraft och energi från mig, vilket också ledde till att jag sa att jag hade "ont i magen" eller "huvudvärk" för att jag inte ville gå till skolan. Jag fick höra från lärare i högstadiet om att jag borde gå ett år till på högstadiet och om jag kommer in i gymnasiet kommer jag inte klara av att ta studenten.
 
Istället för att få någon hjälp fick jag höra detta, trotts att jag hade höga betyg i det muntliga men när det gäller det skriftliga så hängde inte handen med samt memorering och avkodning av ord var inte alls lätt och jag lärde mig klockan så sent som i åttonde klass. 
 
Jag hade tur med att ha mina föräldrar som var engagerade och hade flera möten med rektor och lärare i skolan att jag tillslut fick börja i gymnasiet, samtidigt som mina klasskompisar.
 
På en engelskalektion i gymnasiet ville min lärare Eva att jag skulle göra ett dyslexitest men det tog tid... Tillslut hjälpte min dramapedagog Barbro mig med detta och det är tack vare hennes hjälp och stöd som jag klarade av gymnasiet. Barbro som också var min mentor pratade med de andra lärararna ifrån de andra skolämnena som jag hade, om att de borde ge mig stöd och att jag borde få göra alla prov muntligt.
 
Jag fick även en möjlighet till att få en egen kurs (sceniskt ledarskap) som inte ens fanns på skolan men som Barbro undervisade mig i, just för att jag skulle få mindre teoretisk och mer praktisk i skolan.
 
Jag hade tur med att ha mina föräldrar som engagerade sig och hjälpte mig i skolan genom att prata med lärare och rektor samt att jag hade en dramapedagog som Barbro, men tyvärr har inte alla en dramapedagog som heter Barbro istället så faller vissa elever mellan stolarna och får stora problem och hamnar efter med allt! 
 
Läraren behöver upptäcka dyslexin i god tid, vilket blir med regeringens återgärdsgaranti, då detta kommer vara en avgörande betydelse för de elever som faktiskt behöver stöd redan från tidig ålder. Vilket då går att göra redan från förskoleklassen för en att eleverna ska få en utformad stödinsatsning. För att alla elever ska kunna få de bästa förutsättningarna i skolan samt kunna tillgodogöra sig kunskaper i skolans alla ämnen! 
 
 
 

Kongress och partistyrelsen

Så var kongressen för 2017 slut vilket också betyder att mina två år i partistylesen för Miljöpartiet de Gröna är slut. Jag tackar för förtroendet för mina två år i partistyrelsen (2015-2017)!

Det har varit två fantastiska år samtidigt som det även har varit tuffa tider och beslut. Vill även säga ett extra tack till de partistyrelseledamöter som har gett mig både stöd och trygghet under de jobbigare och svårare tider jag har haft, och ett tack för ett gott samarbete!

Det kommer att kännas lite tomt dock och nu är jag inte heller en av Sveriges yngsta partistyrelseledamöter. Samtidigt säger jag inte nej till lediga helger och sovmorgon och mer fritid för kultur och konst-aktiveteter. 

Anledningen till att jag valde att inte kandidera om är för att jag vill ge 100 procent till något jag har förtroende för. De närmsta två åren kommer jag behöva lägga mer fokus på studier, jobb och en del nya projekt. Men mitt engagemang för Miljöpartiet de Gröna kommer att fortsätta på kommunalnivå, för en grönare och humanare politk. Därefter får vi se vad tiden visar. 

Fredliga hälsningar, Sümeyya G ♥
 

GÄSTBLOGGARE - Kamila Abdullah

"Åh, jaaa! Vad kul!" 

 

svarade jag när Sumeyya frågade om jag vill skriva ett inlägg på hennes blogg. Jag älskar att skriva och gillar tanken att andra kan läsa det jag har skrivit.

 

Så nu kör jag!

 

Jag är en 13 årig tjej som fyller 14 om någon dryg månad. Jag älskar att skriva, läsa, och gymnastik är bland det bästa! När det kommer till hur jag är som person är jag nog en högpresterande. Stressad och seriös, men jag kan även ha kul och vara allmänt ofokuserad.

 

Något som jag gör väldigt mycket, är att tänka.

 

Det är bra att tänka om man tänker bra. Uppstår det ångest bland tankarna, tvekar jag på om de är sunda. Jag har på sistone börjat reflektera över hur Sverige och världen i allmänt ser ut. Jag kan och vet inte så mycket, men jag är säker på att det kan bli bättre. De som vill världen gott är fler. Då tycker jag att vi borde organisera oss och slå ihop våra kloka tankar. Vi borde klara av att lösa det mesta. Frågor om flyktingkris, religion, jämställdhet, rasism etc är något som tar väldigt hårt i mig. Jag brinner för det här ämnet. Verkligen! Och funderar ständigt på hur jag som individ ska bidra till det goda

 

-hur jag ska hjälpa till och utveckla, men också utvecklas själv?

 

Det är inga lätta frågor, lätta lösningar, det är så mycket mer än bara "ja" eller "nej". Det är inte svartvitt. Allt sådant här om; världen, Sverige och människor, får mig att känna mig osäker. Det känns som att det är något jag inte har kontroll över.Jag har tankar och åsikter, men jag inser att det jag en gång trott är självklart kommer fram med olika nyanser.

 

Det är så mycket mer än bara "rätt" och "fel". "bättre" och "sämre".

 

Det är väldigt ofta här ångesten sprids som en tumör. Jag känner mig oftast maktlös och tårar kan ibland bara ösa ner. Kan vi göra vår värld till en mycket bättre plats?

 

Bara den frågan är svår.

 

För vad är "bättre"? Någons "bättre" är inte min "bättre" och vice versa. Vi människor är ju olika. Vi kan inte ändra på det. Det är omöjligt att få alla att tänka och tycka likadant och oftast är det så att folk som tänker lika är i samma omgivningar och har tillgång till samma möjligheter.

 

Om frågan "Ska vi alla ta med oss pengar och åka till ett äventyrsbad?" ställs inför en klass där fem av trettio elever inte har pengar eller baddräkt, åker de säkert till badet. Dessa fem elever kommer förmodligen inte vilja åka men eftersom att det är majoritetsbeslut så beslutar man sig att man åker. Det som oftast är synd här är att minoriteter riskerar att glömmas. De hörs inte. Inte för att det skulle bli ett stort problem i detta sammanhang, för de fem eleverna hade ju förhoppningsvis fått hjälp av lärare. Men det jag vill säga är att majoriteter måste tänka på alla. Vad händer om vi inte gör det? Vad händer med funktionshindrade, om vi inte tänker på dem? Jo det uppstår orättvisor och jämställdheten försvinner helt. Det handlar om att inte vara egoistisk.

 

Och den här frågan om: världen kan bli bättre...

Är man negativ och hopplös om man svarar "nej"? Och är det en dröm eller lurar man sig själv om man man svarar "ja"?

 

Under helgen var jag med på SMFR (svenska muslimer för fred och rättvisa) på organisationsläger i Stockholm. Det är här jag får andas ut och fly från verkligheten. Med dessa underbara och intelligenta människor. Det dyker upp diskussioner om just det jag alltid funderar på och när man diskuterar får man höra så många olika perspektiv. Jag älskar verkligen att vara med dem och det är alltid lika intressant och lärorikt att prata med dem! Sådant här är också viktigt. Att människor får tillfälle att utbyta tankar och åsikter. Man kan bilda bra dialoger med varandra, även om man har olika åsikter.

 

Det gäller bara att vara tolerant. Hitta varandra!!

 

Gudrun Schyman från F! höll en föreläsning om feminism, jämställdhet etc på organisationslägret. Så himla intressant! I slutet hade hon lite bråttom men vi fick möjlighet till en kort frågeställning. Det här med världsbilder är så intressant. Ens världsbild är ju något som präglas under ens uppväxt och hela tiden. När två eller flera världsbilder ibland har en stark kontrast till varandra kan det uppstå problematik. Och ännu en gång; Hur gör man så att alla kommer överens? Är det ens möjligt? Och om man tänker att det inte är möjligt, är man negativ och hopplös då?

 

Ansvar är viktigt. För det har vi alla som människor här på jorden. Vi har alltid ansvar - i allt.

 

Ansvaret en individ ska ta är ju baserat på ålder och oftast förväntas det mer av en äldre, för de äldre ska vara mer erfarna och har man levt längre har man ju haft mer tid till att tänka på hur man ska göra och bete sig. Och det tycker jag är självklart. Därför blir jag så arg på att vissa vuxna inte kan ta ansvar och behandlar sina barn illa. Jag vet inte vad man ska göra men man måste ju ta tag i det. Det är alltför många barn som blir slagna hemma, kränkta eller allmänt illa behandlade. Vuxna måste sluta med det här! Dessutom tror jag att man kan utveckla BUP och socialen - göra till bättre. Jag tycker bara att det är så synd, och fult. Hur kan man tro att våld mot barn funkar? Tror man att det funkar eller är det bara något en vuxen kan göra för att hen inte vet hur hen ska hantera en situation på bättre sätt? Åh det känns som att det är jättemycket som kan förbättras.

 

Eller är jag kanske bara isolerad av mina dystra och negativa tankar...?

 

Något annat som också är synd är tonåringar som röker, dricker etc. Jag är ledsen för de ungdomarna. Verkligen. Och det är inte coolt! Snälla kan ni skärpa er. Är det grupptryck så är det, men sök hjälp då. Egentligen känns det fel att skriva så. För det kan inte vara så lätt. Tror man att det är coolt eller är beroende av sina vänner är det inte lätt. Likadant gäller det ifall man röker. Jag kan ju säga att man ska sluta, men hur enkelt är det egentligen? Jag kan säga att det är lättare om man slutar nu än om man försöker sluta om tio år. Men förenklar det saken? Nej...

 

Alltså jag tänker på skolan... Nu de sista veckorna är det så himla mycket som ska göras. Har massor av prov och gymnastiktävling.

 

Men jag är lite sur att lärarna kommer med prov nu alla samtidigt. Bara för att de är stressade och behöver underlag för betyg. Men fattar de inte att deras problem inte ska behöva gå över på oss. Nu känns det som att det är deras fel att allt hamnar samtidigt. Kan de inte organisera bättre? Om en elev sitter helt omotiverad när läraren håller i en lektion är det verkligen lärarens ansvar. Hur svårt kan det vara?? Jag klarar mig bra med betyg etc

 

men tvekar på om jag kommer att orka i framtiden.

 

...Och detta är inte bara för min skull, utan för allas! Barnens framtid ligger ju väldigt mycket i lärarnas och vuxnas makt. Jag är oftast fokuserad och en som försöker lyssna på lektionerna men efter en stunds rörighet orkar jag inte heller och tappar koncentrationen. Jag känner mig jättedålig och vill inte skylla allt på lärarna för det är också elevernas ansvar, men om en lärare fångar elevernas uppmärksamhet och respekt funkar resten väldigt bra tror jag. Kan man inte lära ut och styra upp en lektion undrar jag verkligen hur personen fått läraryrket överhuvudtaget. Vill inte vara bitter och dryg men jag är så trött på detta. Jag har fortfarande två år kvar av grundskolan, och jag vill orka.

 

Dessutom finns gymnasiet, universitetet och livet! Hur ska jag klara mig?? Jag är så orolig, usch!

 

..Och sedan vet jag såklart att det hänger lika mycket på eleverna som på lärarna. Förlåt men jag fattar inte vad människors problem är när de ska förstöra för andra! Speciellt när det kommer till grupparbeten. Jag är så less på det! Ska det alltid vara så här?! Man delas in i grupper och hamnar med folk som inte vill jobba (eller jobbar halvt). Man tar ansvaret och hjälper till väldigt mycket, mer än vad man borde. (Ibland får man skit för att man tar extra ansvar och hjälper till också). Men i alla fall så ber man klasskamraterna att jobba men då lyssnar de inte. Sedan när läraren kommer är det en själv felet sitter i, för det är ju tydligen jag som har prestationsångest. Men det tycker jag inte förändrar situationen.

 

Ska de sluta jobba, bara för att jag har prestationsångest??

 

Jag orkar inte sitta fler nätter och jobba på andras uppgifter. Det är hemskt att det alltid ska vara vissa elever som alltid måste jobba extra hårt och slita. Jag mår faktiskt dåligt av det! För det första så lär sig inte de andra om jag tar allt ansvar. Jag blir på riktigt orolig för dem! Och för det andra tar det mycket av min tid. Jag har annat att göra också, om de inte kunde förstå det. Nu förtiden är jag väldigt trött på allt. Jag försöker sätta de sista proven men det är inte lätt. Speciellt inte om det dyker upp grupparbeten osv.Ugh, min oro gör inte allt bättre precis. Jag pluggar inte när jag känner så här, utan snarare stänger av helt.

 

Jag vill inte misslyckas.

 

Det är läskigt, för jag klarar inte av att erkänna för mig själv att jag inte kan nå upp till krav (som jag, ni och alla har på mig). Men det är nog mest jag som har höga krav. Jag har mycket mer jag vill berätta och dela med mig av. Mycket som finns som borde lyftas upp och mycket som inte syns och jag vill även be er att inte ta allt bokstavligt. Det finns mycket att tillsätta. Det finns mer, men tyvärr är det allt för den här gången. Vill också säga att jag vet att jag är väldigt negativ i det här inlägget.

 

Världen ser bra ut, men kan se bättre ut, är det jag menar.

 

Och det finns många fina lärare. Socialen och BUP jobbar jättehårt! Kram till alla fina människor där ute!

Hej på er!

 

Kamila