SumeyyaG.Blogg.se

Det var en röst som talade med henne, hur liten den än var så var den där. Den hade funnits där länge, vilket var rädslan. Varför den var där, det hade hon inget svar på eller hade hon det? Rädslan sa åt henne att visa sig stark, att inte vika sig och därmed gömma undan sina känslor.

 

Det var en röst som hade sagt åt henne att ha murar runt om sitt hjärta och sina känslor. När någon hade gillat henne, ja då valde hon att ta fram murarna mot de. Det var så rösten sa åt henna att göra, för hon skulle skydda sig och därmed visa sig stark. Känslorna skulle inte fram, så hjärtat inte kunde krossas. Hon skulle visa sig stark. 

 

Men sen kom den dagen hon träffade honom. Hon kände igen känslorna som hon hade för honom men denna gång var det annorlunda jämfört med andra. Han fick henne att se färgerna som ingen annan hade kunnat göra tidigare.

 

Hon talade med rösten och frågade om hon nu skulle ta fram murrana och rösten svarade "det är dags att fälla murarna". Hon förstod också att hon hade växt och lärt känna sig själv genom åren. Hon förstod att man måste lära känna sig själv och älska sig först, det var så man blev stark och inte genom några murar.

 

Hans närvaro fick henne att växa mer, att utvecklas mer och våga ta bort rädslan och murarna. Hon lärde sig att tala med honom och inte längre med rösten som talade med henne. Han fick henne att se regnbågens alla färger.

 

I hans ögon kunde hon se tryggheten. Genom hans leende kunde hon le större. Genom hans energi fick hon energi. Genom hans näravo kunde hon känna av glädjen. Genom hans röst fick hon en inre ro. Genom hans kramar fick hon värme. 

Om hur det skulle fortsätta? Ja, det återstod att se om vad ödet ville ge...

Fredliga hälsningar, Sumeyya G ❤️